Cinemateket: Doktor Glas

Producerad av folkliga Svensk Talfilm och Gösta Sandin var Doktor Glas från 1942 det första provet på bolagets nya programförklaring där man utöver de vanliga förströelsefilmerna avsåg att skrida till verket också med en mer seriös produktionslinje. Ambitionen märks här inte bara i valet av förlaga – Hjalmar Söderbergs sedelärande sekelskiftesskildring från Stockholm, tidigt en klassiker – utan lika mycket i filmens form. Doktor Glas är en uppvisning i olika berättargrepp – avancerade dubbelexponeringar, återblickar och hallucinatoriska framtidsbilder – från det lekfulla till mer uppfordrande. Mot bakgrund av svensk films enformighet vid tiden är filmatiseringen att betrakta som mycket konstnärligt anspråksfull, vilket också kritikerna fäste vikt vid. Regissören Rune Carlsten var framför allt känd som teaterregissör, men utmärkte sig sporadiskt även inom filmen. Här gör han också rollen som pastor Gregorius, som lever i ett barnlöst äktenskap med den betydligt yngre Helga (Irma Christensen). Båda besöker regelbundet den aktade läkaren Doktor Glas (Georg Rydeberg), som är ungkarl och hemligt förälskad i Helga. När hon vid ett tillfälle ber läkaren om vidare hjälp för att få sin make att ”avstå från sina äktenskapliga rättigheter” blir det början på ett moraliskt gungfly där läkaren gör sig skyldig till allt allvarligare överträdelser – från att först, då i samförstånd med hustrun, bara ha förordat avhållsamhet till följd av påstått försämrat hälsotillstånd hos de båda makarna. Den stora frågan är om Doktor Glas gör det för sin egen vinning, med en förhoppning om att Helga en dag ska bli hans. Somligt talar emot det. Han är väl införstådd om hennes dragning till sin älskare, den opportunistiske kanslisekreteraren Klas Recke (Gösta Grip), och han gör inte några särskilda ansatser att visa henne sin kärlek (då mer än att anta uppdraget att hjälpa henne med äktenskapet). Eller gör han det av rättviseperspektiv, en högre stående kärlek; befria henne från den äktenskapliga bojan, fäst i ung ålder och upprätthållen genom patriarkatet och den äktade kvinnans begränsade spelrum? Avskyn som Helga, liksom flera andra i omgivningen, hyser mot Gregorius underlättar sannolikt läkarens beslut. Ändå är det svårt att inte känna viss sympati för den förvisso enfaldige, men intet ont anande pastorn, som tillbaka efter en tid på kurort vidhåller sitt fulla förtroende för Doktor Glas och läkarkonsten. Georg Rydeberg gör ett kongenialt porträtt av läkaren, högsta symbol för samhällets maktfullkomlighet. Kall, klinisk och med få känsloutspel blir han filmens stora behållning. Det var också denna tolkning som samtida kritiker framhöll. ”Med sin monotona stämma och återhållna lidelse är […] Georg Rydeberg en god talesman för dr Glas, en stoiker med spleen”, skrev Filmson i Aftonbladet. Om Söderbergs roman har åldrats med absolut värdighet finns det saker i filmen som känns en aning daterade, och som härrör ur det rika, men överarbetade bildspråket, i hög grad där för att göra Söderbergs komplexa roman rättvisa. En kuriös parentes är att Mai Zetterling gjorde en liten roll som ofredad flicka på gatan, en roll som dock klipptes bort i den färdiga filmen. Just Zetterling gjorde ett kvartsekel senare, fast då som regissör, en nyinspelning av romanen. Dr. Glas (1968), med Per Oscarsson i titelrollen, fick ett mycket hårdare bemötande av pressen. Kanske förstärkte det höga politiska tonläget kritiken då, på samma sätt som Carlstens version med rätta sågs som ett uppfriskande tillskott i svensk film i början av 1940-talet.

Text: Jon Asp