Cinemateket: Moderna människor

Det är dagen före julafton och en kvinna befinner sig hos sin syster. Medan systern städar, dukar och förbereder mat inför morgondagen sitter kvinnan i soffan och beklagar sig. Hennes man har lämnat henne. ”Vad ska man göra med allt detta?” frågar hon sig själv förtvivlat. ”Tänk att man skulle bli så här ensam … till slut. Vem kunde ana det?” Systern säger ingenting, hon förbereder och tittar till kvinnans bebis. Kvinnan ringer ett självutplånande samtal till mannen som lämnat henne. Och fortsätter sedan sin klagosång. Ingen har nog dragit ut lika långt på självömkande som Marie-Louise Ekman i denna film. Inledningsscenen, med kvinnans monolog och systerns tysta plockande, är 28 minuter lång. Det är lika utmattande som trovärdigt. Det blir till slut julafton och gästerna kommer. Först ut är kvinnornas farmor, som gör entré med orden: ”Man får gå in här? Ja, man kan inte så noga veta med vissa ställen.” Kvinnan fortsätter att beklaga sig över livet medan systern under tystnad serverar gästerna. Hela filmen utspelar sig i systerns lägenhet. Hon är kortvuxen och lägenheten är uppbyggd efter hennes storlek. Den självömkande kvinnan och gästerna ser onaturligt stora och malplacerade ut. Trots de typiskt ekmanska surrealistiska inslagen och de (för många) förvrängda perspektiven finns en plågsam vardagsrealism i Moderna människor som många nog känner igen sig i – ångesten inför julen, den påtvingade familjen, ensamheten. Men där finns också som vanligt humorn, både befriande och sådan som man sätter i halsen. Liksom med flera av Marie-Louise Ekmans andra filmer blir man med Moderna människor påmind om den allkonstnär hon är och hur de olika konstformerna berikar varandra. Lägenheten filmas tablålikt, som en teaterscen, eller en levande målning. Margaretha Norlin skrev i sin recension av Moderna människor i Chaplin om Ekmans filmskapande: ”Trots ofullständigheter och klumpigheter glömmer man inte filmerna så lätt. Där finns ett gåtfullt drag över dem. Man vänder och vrider på scener och repliker. De sitter som irriterande taggar i medvetandet. Opåverkad går man knappast från föreställningarna, vilket ju också publikreaktionerna visar. Oavsett om man tar emot dem i raseri eller med entusiasm, är de inte så lätta att bli av med. De är och förblir något av det mest intresseväckande i civilisationskritisk väg som sägs i Sverige.”

Text: Lova Hagerfors