Cinemateket: Snyltaren
I Roms slummiga förorter med trädlösa, solstekta gator fördriver en ung skrytsam hallick lata dagar på trottoarserveringarna medan hans Maddalena drar in pengarna. Han bär sitt smeknamn Accattone, Snyltaren, som en hederstitel; för varför skulle han inte ha rätt till ett skönt liv? Om han dör, ropar han innan han dyker rakt ner från Ponte St Angelo, ska han dö med guldsmyckena på, ”som en farao”.
Vid sidan om Jesus själv och möjligen målaren Caravaggio har ingen behandlat syndare med en sådan reservationslös kärlek som Pier Paolo Pasolini. Redan här i regidebuten, som han fick kämpa för att genomföra och som censurerades, skälldes ut och vann priser om vartannat när den var färdig, går han hela vägen. Franco Citti, en daglönare som regissören valde (och sedan behöll i sin trupp) för hans genuint romerska och oförskämda utseendes skull, vädjar inte om sympatier. Han behöver inte genomgå någon omvändelse för att få syndernas förlåtelse. Den tar Pasolini själv hand om via kameraögat. Vännerna filmas i ögonhöjd som vanliga dödliga, men Accattone har ofta himlen som fond eller ett bråddjup under sig.
Accattones tidigare flickvän spelas av Paola Guidi men dubbas av Monica Vitti, som slog sig in i industrin via sin snyggt beslöjade röst.
Accattone. 1961, Italien, 1 tim 57 min, italienska, engelsk text, digital kopia, tillåten från 15 år. Visningsmaterial från Cineteca di Bologna.
Visningen sker i samarbete med Italienska kulturinstitutet.
